Varför museum?

För skolutflyktskänslan. Skor, men inte jacka, inomhus. Stora rum, belysning, montrar och skåp, det är lite magiskt. I alla fall om mystiken kring föremålen hittar ut i form av berättelser. Upplandsmuseets ringutställning är ju skräckexemplet. Så vacker guldring, med infattade karneoler och nästan modern känsla i formgivningen. ”Ring, 500-tal, troligen romerskt ursprung.” och så socknen den hittades i. Så jävla torrt! Inget om vems den kan ha varit, vilka vägar den kan ha tagit för att komma hit, vem som kan ha gjort den, vad den kan ha betytt för sin ägare. Det är ju det som är det spännande. Jag önskar att jag hade gått en visning av ringutställningen, det kanske kunde ha hjälpt.

Jag tycker om museum för att det finns lite magi där. Små bitar av en i stort sett hemlig och dold historia blir mer begripliga och det är som små fönster in i det förflutna som öppnas. Vi kanske inte riktigt förstår det vi ser genom dem, men bara upplevelsen av dem är ändå så spännande. De som kommer till museum är ofta ute efter något speciellt. Det kan vara en önskan om en utflykt och en trevlig dag eller ett speciellt intresse som får dem att komma till museet, och de där förväntningarna gör att de är mer mottagliga än folk ofta är annars. De vill prata och lyssna. De vill gå en stund i butiken och titta. Och jag tycker så mycket om den känslan, när det får ta lite tid och det finns rum för det oplanerade.

Jobbsökeri jobbsökera

Sitter och tvingar fram ett personligt brev att skicka med en jobbansökan till ett jobb jag kanske vill ha. Borde absolut vilja ha, men det känns ändå bara som kanske. Spökena från GUM sitter i, och att jobba på ett museum som jobbar ganska tätt med GUM? Som har personal och chefer som känner dem där, som kommer att prata med dem om mig? Nej, säger något i mig. JO! säger något annat. Kom över det där nu, det var längesen och det var inte ens jag som var dålig, det var dem! Så jag skriver, i snigelfart. Och det skulle såklart vara roligt med ett museijobb, fem minuter från hemmet, heltid (läskigt!) och åtminstone en kollega jag vet vem det är. Men det lite hemliga jobbiga, det här med att hålla visningar, är det verkligen något jag vill? Får en tänka så? Får en känna så? Och är det ens så jag faktiskt tänker och känner, eller är det också bara ett GUMspöke? En gång icke betrodd, alltid osäker? Jag vet inte. Men det är nytt och det är framåt och det är klart att jag ska. Ett jävla ord i taget. Hatar att skriva ansökningar, det blir bara stelt och högtravande och pretentiöst. Ibland kan jag skriva utan att det känns så, men aldrig sånt. Det är kanske inte meningen heller? Och hur ska en ens tänka, skriva sakligt och berätta om vad en gjort innan och hur en tänker? Eller skriva personligt, trevligt, försöka visa vilken sorts person en är och sälja sig själv mer som najs kollega än som visningsproffs? Gyllene medelvägen? Svårt. Det är ett par dagar kvar i alla fall, så jag hinner mala det ett par varv till. Borde kanske gå dit också? Och kolla läget, kolla utställningarna igen, också de tråkiga? Antagligen borde jag det.

Själslig röra, rumslig röra

Det är så rörigt överallt. Stökigt hemma, tusen grejer jag inte vill ha eller vet vad jag borde göra av. Odiskad disk, alltid. Påbörjade saker, påbörjade listor. Aldrig slutförda. Aldrig det kontrollerade ordnade omsorgsfulla som mina föräldrar har. Jag vill beta av det, rum för rum, röra för röra, utan att det börjar om igen. Diska all disk, plocka in i skåpen (som borde organiseras om), och sen fortsätta utan att betget byggs upp igen. Släcka lägenheten vid läggdags med en känsla av luft och rymd och ordning, inte som nu. Nu släcker jag och stänger om kaoset och tänker att, imorgon. Då. Men imorgon kommer med största sannolikhet vara precis som idag, precis som varje dag de senaste veckorna. Serier i soffan eller sängen. För lite ordentlig mat, för mycket nödlösningsmat. Tittande ut genom fönstret och önskande av promenad. Uppskjutande, ett avsnitt till, måste bara äta först, om ett tag.

Psykologen pratar om att det inte går att jobba med problem när stressen är för stor, men det cirklar ju bara på. Jag vet inte vad som ger det andra. Hon pratar också om empati, om att jag måste vara snäll mot mig själv och svara alla tankar och känslor som dyker upp empatiskt. Som att det var någon annan som tänkte och kände. Och jag vet att det jag gör nu inte fungerar, men jag förstår inte riktigt hur jag ska göra det hon vill. Målet och viljan är ju bättre, det vet jag inte om jag kan ändra på. Kan jag då bara vara snällt förstående över bristen på resultat? Kommer inte allt att stagnera då? Inte för att det är det stränga elaka arga som får igång mig nu, men ändå? Jag vet inte.

Arkeologiångesten

Jag sitter och försöker strukturera upp allt det som ska göras i arkeologikursen. Det är mycket. Många artiklar, många sidor. Ångesten kommer på en gång. Tårar och kort andning, spänd i hela kroppen. Jag vill göra en plan, med tydliga små steg. Så att jag vet att jag hinner och har koll på allt det som ska göras. Inga överraskningar. Men fokusfönstret är så kort, jag kan inte fokusera och planera med all ångest. Det är svårare och jobbigare än jag trodde och vill att det ska vara. Går det ens? Kan jag leva såhär i flera månader? Eller, det gör jag ju ändå. Jag har ju ångest över arkeologin vare sig jag jobbar med den eller inte. Plus allt det andra. Maten jag inte äter, dagsljuset jag aldrig ser, träningen jag aldrig gör, vännerna jag aldrig träffar.

Och så verkligheten…

Okej, det gick inte så smidigt som jag ville. Men det är ändå som att det skiftar lite åt rätt håll. Jag gör mer av det jag vill och planerar. Det är motigt fortfarande, men känslan av att det är hopplöst och inte spejar någon roll finns inte där som innan. Jag har sökt flera jobb. Skitjobbigt, men jag har gjort det innan deadline. Jag fixade en present till L och gick länge i dagsljus. Jag har känslan av att vara ovanpå allt igen, istället för att det är ovanpå mig. Sen är det fortfarande så frestande att göra som vanligt och sova/netflixa bort tiden, men det har i alla fall kommit en liten spricka i den känslan.

När det faller på plats

Det är något märkligt med sömnen nu. Jag hittade en halv karta Atarax, och då bara släppte det av sig självt. Sovit långa nätter som börjat senast vid midnatt, inte när det är nästan morgon. Igår sov jag mellan 23 och 15. I natt mellan 23 och 11. Nu strax läggdags igen och jag är faktiskt trött. Jag tror att jag kommer sova i natt också, utan tabletter, utan nattvak. Och jag tror att jag kommer vakna, gå upp, ta en dusch och äta frukost. Sen tror jag att jag kommer packa datorn och arkeologiartiklarna och gå till biblioteket. För första gången på så länge tror jag faktiskt det! För idag gjorde jag allt det, långsamt och smärtsamt men jag gjorde det. Jag lämnade tillbaka böcker, tittade in i Kitchen Times butik och gick upp till Karin Boye. Satte mig och skrev en jobbansökan. Gick ett kort varv på stan, handlade, ringde pappa, lagade mat. Åt mat framför Mandelmanns på TV. Och nu är det kväll och jag är trött, och med en känsla av tillfredsställelse i magen som det var längesen jag kände. Så jag vill göra det imorgon också, på riktigt, inte bara som jag känner att jag borde eller måste. Vill. Så skönt!

Jag är Skandinavia

Igår var jag på teater ute på Gamla Uppsala museum. Det krävdes en del för att åka ut dit själv, men det gick mycket bättre än jag trott. Mysig bussresa med Historiepoddens avsnitt om Coco Chanel, otippat ämne för Daniel. Museet som ensamt lyste ur takfönstren i snöbål skymning. Det var fint. Samma doft inne på museet. Och sen lite antiklimax när det bara var D som jag känner sedan tidigare som var där. Lite lättnad, men det hade också varit skönt att ha träffat de andra bara för att se att det gick. Lämna lite ångest bakom mig och gå framåt. Men tröskeln har absolut sjunkit! Jag ser lite fram emot att cykla ut dit och gå omkring i vår, se på backsipporna.

Föreställningen var bra, men lite ojämn. Och inte tillräckligt djupgående, tyckte jag. Jag uppskattade musiken, jojken var superhäftig! Jämförelserna av nordisk och samisk mytologi var intressanta, det hade jag gärna haft mer fokus på. Historierna om samekvinnorna som skidade till Uppsala för att be om lov att frälsa Sapmi var fascinerande, men lite grunda. Varför ville de det? Hur hade de kommit i kontakt med kristendomen? Hur togs missionen emot i Sapmi? Nyhetsinslagen och tidningsläsningen tyckte jag inte gav så mycket alls, särskilt inte projektionen i taket, den gjorde ont att titta på. Stycket med drottning Margareta var roligt, och visade på attityden mot okristnade folk i allmänhet och samerna i synnerhet. Det hade gärna också fått kommenteras mer. Jag hade också gärna sett mer dialog än monolog, även om monologerna var jättebra. Hur som var det intressant och roligt att se!