Planen Visby

Det här med att ha en plan, inte riktigt min grej. Att ha ett tydligt mål, dit vill jag. Steg på vägen, ett två tre. Jag vill diffusa framtidsbilder, vägen dit är helt höljd i dunkel. Fem år från nu? Vet inte. Är det brist på initiativ, fantasi, ork, framtidstro, hopp? Vet inte. Bara ovana att tänka så? Kanske. Nu finns det en liten plan, som har börjat formas utan att jag riktigt märkte det. Den smög sig på och jag har funderat på om den bara är ett infall eller faktiskt något som jag på riktigt vill. Hur känner en skillnad? Vet inte.

Den gryende planen är att flytta till Visby nästa höst. Börja läsa till byggnadsantikvarie. Flytta ifrån staden jag bott i i tio år, staden som blev min. Flytta från vännerna som blev mina, istället för de jag flyttade ifrån för att fly det ohållbara i en relation som krävde och kvävde men som inget gav. Också flytta till, inte glömma det. Till havet, till rosornas stad. Till ett intressant ämne, till kursare och nya vänner. Till nya gator, nya stigar. Till en ny verklighet där jag förvisso också kommer att vara ensam, men på ett annat sätt än jag är här. Till ett ställe som bara är nya möjligheter, inte fullt av missade eller uttömda möjligheter. Och sammanhang och får och ruiner. Kanske mera ordning? Mindre prylar, mera fokus och kontroll?

Stegen dit, ett två tre. Uppsats, flyttrens, bostad.

Annonser

Ångestarkivet

Vad gör en när det är nyligen dammsuget och disken är bortgjord? Börjar riva igenom gamla papper från det senaste decenniet. Gammal skit jag inte orkat gå igenom vid någon av alla flyttar, gamla räkningar, gamla papper från skatteverket, pensionsmyndigheten, reklam, grejer från olika kurser, läkarintyg och sjukskrivningar. Avslag från försäkringskassan. Så himla mycket ångest, lagrad och sparad i mappar och pärmar. I en jävla röra, allt om vartannat. Jag hittade anställningsbeviset från Skansen. Någon frågade efter det för en sådär fem år sedan. Jag hittade det inte då, men jag visste ju att jag inte slängt det. Att det var någonstans i röran. Men jag orkade väl inte gå igenom vartenda papper då, var väl fortfarande för mitt i ångesten och skiten för att orka se den.

Också nu är det mycket jobbigare än jag trodde det skulle vara. Alla betalningspåminnelser, inkasso och faktiskt också två brev från kronofogden. Alla läkarintyg, svart på vitt. Sjukpenningsutbetalningar. När sjukpenningsbeloppet sänktes för att jag varit sjukskriven för länge. Försäkringskassan, försörjningsstöd. Klumpen i bröstet växer och det är svårt att andas, inte bara för att det är dammigt. Vetskapen om att jag borde söka allt det där igen, om att jag fortfarande inte klarar mig själv. Och också gamla lönebesked. Jag fick ju såna också ett tag. Önskan om den sortens pappershögar i framtiden.

Och vad ska en egentligen spara på? Gamla räkningar hivar jag. Jag får dem elektroniskt nu, så det blir inte nya pappershögar som tar vid i alla fall. Allt från försäkringskassan sparar jag. Av misstro. Jag vill kunna se efter själv om jag skulle behöva. Av vilken anledning vet jag inte, men det känns som jag vill ha mitt eget arkiv på vad som hänt. Alla läkarintyg och sjukskrivningar sparar jag också. I pärmen ”Sjukdomsadministration”. Hoppas att få slänga dem också någon dag, men inte än. Hittar också smått från förr som inte är ångest, som är små glimtar av liv och lycka. Och sådant som ger en skämskuddesångest utan like (hej konfirmationsbilden).

Jag hoppas på att kunna andas lättare när jag är klar i alla fall.

Tankar om samtal

Sommaren går, två omgångars resa med familjen sätter sina spår i ork och humör. Första turen till Finland var kämpig. Jag var arg och trött nästan hela tiden. Humör som när jag var tonåring. Jag har börjat tycka att det är så jobbigt med det oresonliga hos L. Inte för att det är hennes fel, eller någon annans heller, men jag tycker att det blir svårare och svårare att ta. Tålamodet tryter fortare och tar längre tid på sig att komma tillbaka. Och så hade vi ju så liten yta, jag är ju van vid att vara ifred och rå mig själv och inte vid att bo så tätt med andra. Särskilt inte andra som helt sätter agendan för vad som ska göras och när. Det kändes begränsande. Och så var jag ledsen över hur jag blir en annan ihop med min familj. Jag blir tyst. Säger knappt något, tänker bara. Men det finns ju inte något utrymme, L och M pratar nästan konstant, på olika sätt. Det var bättre andra vändan, när vi var i Hjo. Då blir L lite blyg för morbröder och backar lite. Och hon är glad, det underlättar. Och jag känner mig mera hemma och kan gå ifrån lite mer Men jag är lika tyst ihop med annan släkt än farmor. Jag är inte så bra på att bryta mig in i samtal. Det skulle jag vilja vara bättre på. Det är ju ibland samma sak i vänners sällskap. En liten gnagande känsla av att det jag säger inte är viktigt, det är ingen som vill höra på det ändå. Kommer den från barndomens tillgång till ljudutrymmet? Kanske.

Varför museum?

För skolutflyktskänslan. Skor, men inte jacka, inomhus. Stora rum, belysning, montrar och skåp, det är lite magiskt. I alla fall om mystiken kring föremålen hittar ut i form av berättelser. Upplandsmuseets ringutställning är ju skräckexemplet. Så vacker guldring, med infattade karneoler och nästan modern känsla i formgivningen. ”Ring, 500-tal, troligen romerskt ursprung.” och så socknen den hittades i. Så jävla torrt! Inget om vems den kan ha varit, vilka vägar den kan ha tagit för att komma hit, vem som kan ha gjort den, vad den kan ha betytt för sin ägare. Det är ju det som är det spännande. Jag önskar att jag hade gått en visning av ringutställningen, det kanske kunde ha hjälpt.

Jag tycker om museum för att det finns lite magi där. Små bitar av en i stort sett hemlig och dold historia blir mer begripliga och det är som små fönster in i det förflutna som öppnas. Vi kanske inte riktigt förstår det vi ser genom dem, men bara upplevelsen av dem är ändå så spännande. De som kommer till museum är ofta ute efter något speciellt. Det kan vara en önskan om en utflykt och en trevlig dag eller ett speciellt intresse som får dem att komma till museet, och de där förväntningarna gör att de är mer mottagliga än folk ofta är annars. De vill prata och lyssna. De vill gå en stund i butiken och titta. Och jag tycker så mycket om den känslan, när det får ta lite tid och det finns rum för det oplanerade.

Jobbsökeri jobbsökera

Sitter och tvingar fram ett personligt brev att skicka med en jobbansökan till ett jobb jag kanske vill ha. Borde absolut vilja ha, men det känns ändå bara som kanske. Spökena från GUM sitter i, och att jobba på ett museum som jobbar ganska tätt med GUM? Som har personal och chefer som känner dem där, som kommer att prata med dem om mig? Nej, säger något i mig. JO! säger något annat. Kom över det där nu, det var längesen och det var inte ens jag som var dålig, det var dem! Så jag skriver, i snigelfart. Och det skulle såklart vara roligt med ett museijobb, fem minuter från hemmet, heltid (läskigt!) och åtminstone en kollega jag vet vem det är. Men det lite hemliga jobbiga, det här med att hålla visningar, är det verkligen något jag vill? Får en tänka så? Får en känna så? Och är det ens så jag faktiskt tänker och känner, eller är det också bara ett GUMspöke? En gång icke betrodd, alltid osäker? Jag vet inte. Men det är nytt och det är framåt och det är klart att jag ska. Ett jävla ord i taget. Hatar att skriva ansökningar, det blir bara stelt och högtravande och pretentiöst. Ibland kan jag skriva utan att det känns så, men aldrig sånt. Det är kanske inte meningen heller? Och hur ska en ens tänka, skriva sakligt och berätta om vad en gjort innan och hur en tänker? Eller skriva personligt, trevligt, försöka visa vilken sorts person en är och sälja sig själv mer som najs kollega än som visningsproffs? Gyllene medelvägen? Svårt. Det är ett par dagar kvar i alla fall, så jag hinner mala det ett par varv till. Borde kanske gå dit också? Och kolla läget, kolla utställningarna igen, också de tråkiga? Antagligen borde jag det.

Själslig röra, rumslig röra

Det är så rörigt överallt. Stökigt hemma, tusen grejer jag inte vill ha eller vet vad jag borde göra av. Odiskad disk, alltid. Påbörjade saker, påbörjade listor. Aldrig slutförda. Aldrig det kontrollerade ordnade omsorgsfulla som mina föräldrar har. Jag vill beta av det, rum för rum, röra för röra, utan att det börjar om igen. Diska all disk, plocka in i skåpen (som borde organiseras om), och sen fortsätta utan att betget byggs upp igen. Släcka lägenheten vid läggdags med en känsla av luft och rymd och ordning, inte som nu. Nu släcker jag och stänger om kaoset och tänker att, imorgon. Då. Men imorgon kommer med största sannolikhet vara precis som idag, precis som varje dag de senaste veckorna. Serier i soffan eller sängen. För lite ordentlig mat, för mycket nödlösningsmat. Tittande ut genom fönstret och önskande av promenad. Uppskjutande, ett avsnitt till, måste bara äta först, om ett tag.

Psykologen pratar om att det inte går att jobba med problem när stressen är för stor, men det cirklar ju bara på. Jag vet inte vad som ger det andra. Hon pratar också om empati, om att jag måste vara snäll mot mig själv och svara alla tankar och känslor som dyker upp empatiskt. Som att det var någon annan som tänkte och kände. Och jag vet att det jag gör nu inte fungerar, men jag förstår inte riktigt hur jag ska göra det hon vill. Målet och viljan är ju bättre, det vet jag inte om jag kan ändra på. Kan jag då bara vara snällt förstående över bristen på resultat? Kommer inte allt att stagnera då? Inte för att det är det stränga elaka arga som får igång mig nu, men ändå? Jag vet inte.

Arkeologiångesten

Jag sitter och försöker strukturera upp allt det som ska göras i arkeologikursen. Det är mycket. Många artiklar, många sidor. Ångesten kommer på en gång. Tårar och kort andning, spänd i hela kroppen. Jag vill göra en plan, med tydliga små steg. Så att jag vet att jag hinner och har koll på allt det som ska göras. Inga överraskningar. Men fokusfönstret är så kort, jag kan inte fokusera och planera med all ångest. Det är svårare och jobbigare än jag trodde och vill att det ska vara. Går det ens? Kan jag leva såhär i flera månader? Eller, det gör jag ju ändå. Jag har ju ångest över arkeologin vare sig jag jobbar med den eller inte. Plus allt det andra. Maten jag inte äter, dagsljuset jag aldrig ser, träningen jag aldrig gör, vännerna jag aldrig träffar.