Regnet smattrat mot plåttaket och änderna i ån och kajorna på taken härjar. Jag tänker att jag borde få fatt i mig själv igen. Jag vill men orkar inte, som vanligt. Fast, vill jag ens? Är det bara som jag säger, ett mantra jag har skapat under åren? ”Jag skulle ju så gärna vilja, men det är ju så motigt.” Borde inte riktig ärlig vilja stå emot motigheten?

Idag satt jag och försökte förklara igen för Majlinda och för en arbetsterapeut och jag kände bara att vilken hopplös personlighet jag har ändå. Hur kan jag glömma bort, ignorera och skjuta ifrån mig sånt som känns jobbigt? Hur kan jag om och om igen välja fel, det jag vet är fel, välja bakåt istället för framåt och sedan igen sitta i ångest och ångra mig. Igen och igen. Hur kan stundens önskan igen och igen ta över när jag vet att det kommer att göra allt värre, att det egentligen inte alls är vad jag vill?

Hur kan jag när jag vet vad jag behöver göra, vad jag mår bättre av, bara låta bli att göra det? Hur kan jag stå ut med all tid som försvinner, allt liv som känns så olevt, bara för att det är skönt i stunden att sova bort en dag i varm säng? Jag förstår ärligt inte och det gör mig så arg och frustrerad i efterhand. Jag kan inte förklara.

Livet just nu känns som ett flerfrontskrig och jag är så trött. Så trött.