Själslig röra, rumslig röra

Det är så rörigt överallt. Stökigt hemma, tusen grejer jag inte vill ha eller vet vad jag borde göra av. Odiskad disk, alltid. Påbörjade saker, påbörjade listor. Aldrig slutförda. Aldrig det kontrollerade ordnade omsorgsfulla som mina föräldrar har. Jag vill beta av det, rum för rum, röra för röra, utan att det börjar om igen. Diska all disk, plocka in i skåpen (som borde organiseras om), och sen fortsätta utan att betget byggs upp igen. Släcka lägenheten vid läggdags med en känsla av luft och rymd och ordning, inte som nu. Nu släcker jag och stänger om kaoset och tänker att, imorgon. Då. Men imorgon kommer med största sannolikhet vara precis som idag, precis som varje dag de senaste veckorna. Serier i soffan eller sängen. För lite ordentlig mat, för mycket nödlösningsmat. Tittande ut genom fönstret och önskande av promenad. Uppskjutande, ett avsnitt till, måste bara äta först, om ett tag.

Psykologen pratar om att det inte går att jobba med problem när stressen är för stor, men det cirklar ju bara på. Jag vet inte vad som ger det andra. Hon pratar också om empati, om att jag måste vara snäll mot mig själv och svara alla tankar och känslor som dyker upp empatiskt. Som att det var någon annan som tänkte och kände. Och jag vet att det jag gör nu inte fungerar, men jag förstår inte riktigt hur jag ska göra det hon vill. Målet och viljan är ju bättre, det vet jag inte om jag kan ändra på. Kan jag då bara vara snällt förstående över bristen på resultat? Kommer inte allt att stagnera då? Inte för att det är det stränga elaka arga som får igång mig nu, men ändå? Jag vet inte.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s