Ångestarkivet

Vad gör en när det är nyligen dammsuget och disken är bortgjord? Börjar riva igenom gamla papper från det senaste decenniet. Gammal skit jag inte orkat gå igenom vid någon av alla flyttar, gamla räkningar, gamla papper från skatteverket, pensionsmyndigheten, reklam, grejer från olika kurser, läkarintyg och sjukskrivningar. Avslag från försäkringskassan. Så himla mycket ångest, lagrad och sparad i mappar och pärmar. I en jävla röra, allt om vartannat. Jag hittade anställningsbeviset från Skansen. Någon frågade efter det för en sådär fem år sedan. Jag hittade det inte då, men jag visste ju att jag inte slängt det. Att det var någonstans i röran. Men jag orkade väl inte gå igenom vartenda papper då, var väl fortfarande för mitt i ångesten och skiten för att orka se den.

Också nu är det mycket jobbigare än jag trodde det skulle vara. Alla betalningspåminnelser, inkasso och faktiskt också två brev från kronofogden. Alla läkarintyg, svart på vitt. Sjukpenningsutbetalningar. När sjukpenningsbeloppet sänktes för att jag varit sjukskriven för länge. Försäkringskassan, försörjningsstöd. Klumpen i bröstet växer och det är svårt att andas, inte bara för att det är dammigt. Vetskapen om att jag borde söka allt det där igen, om att jag fortfarande inte klarar mig själv. Och också gamla lönebesked. Jag fick ju såna också ett tag. Önskan om den sortens pappershögar i framtiden.

Och vad ska en egentligen spara på? Gamla räkningar hivar jag. Jag får dem elektroniskt nu, så det blir inte nya pappershögar som tar vid i alla fall. Allt från försäkringskassan sparar jag. Av misstro. Jag vill kunna se efter själv om jag skulle behöva. Av vilken anledning vet jag inte, men det känns som jag vill ha mitt eget arkiv på vad som hänt. Alla läkarintyg och sjukskrivningar sparar jag också. I pärmen ”Sjukdomsadministration”. Hoppas att få slänga dem också någon dag, men inte än. Hittar också smått från förr som inte är ångest, som är små glimtar av liv och lycka. Och sådant som ger en skämskuddesångest utan like (hej konfirmationsbilden).

Jag hoppas på att kunna andas lättare när jag är klar i alla fall.

Själslig röra, rumslig röra

Det är så rörigt överallt. Stökigt hemma, tusen grejer jag inte vill ha eller vet vad jag borde göra av. Odiskad disk, alltid. Påbörjade saker, påbörjade listor. Aldrig slutförda. Aldrig det kontrollerade ordnade omsorgsfulla som mina föräldrar har. Jag vill beta av det, rum för rum, röra för röra, utan att det börjar om igen. Diska all disk, plocka in i skåpen (som borde organiseras om), och sen fortsätta utan att betget byggs upp igen. Släcka lägenheten vid läggdags med en känsla av luft och rymd och ordning, inte som nu. Nu släcker jag och stänger om kaoset och tänker att, imorgon. Då. Men imorgon kommer med största sannolikhet vara precis som idag, precis som varje dag de senaste veckorna. Serier i soffan eller sängen. För lite ordentlig mat, för mycket nödlösningsmat. Tittande ut genom fönstret och önskande av promenad. Uppskjutande, ett avsnitt till, måste bara äta först, om ett tag.

Psykologen pratar om att det inte går att jobba med problem när stressen är för stor, men det cirklar ju bara på. Jag vet inte vad som ger det andra. Hon pratar också om empati, om att jag måste vara snäll mot mig själv och svara alla tankar och känslor som dyker upp empatiskt. Som att det var någon annan som tänkte och kände. Och jag vet att det jag gör nu inte fungerar, men jag förstår inte riktigt hur jag ska göra det hon vill. Målet och viljan är ju bättre, det vet jag inte om jag kan ändra på. Kan jag då bara vara snällt förstående över bristen på resultat? Kommer inte allt att stagnera då? Inte för att det är det stränga elaka arga som får igång mig nu, men ändå? Jag vet inte.

Arkeologiångesten

Jag sitter och försöker strukturera upp allt det som ska göras i arkeologikursen. Det är mycket. Många artiklar, många sidor. Ångesten kommer på en gång. Tårar och kort andning, spänd i hela kroppen. Jag vill göra en plan, med tydliga små steg. Så att jag vet att jag hinner och har koll på allt det som ska göras. Inga överraskningar. Men fokusfönstret är så kort, jag kan inte fokusera och planera med all ångest. Det är svårare och jobbigare än jag trodde och vill att det ska vara. Går det ens? Kan jag leva såhär i flera månader? Eller, det gör jag ju ändå. Jag har ju ångest över arkeologin vare sig jag jobbar med den eller inte. Plus allt det andra. Maten jag inte äter, dagsljuset jag aldrig ser, träningen jag aldrig gör, vännerna jag aldrig träffar.

Och så verkligheten…

Okej, det gick inte så smidigt som jag ville. Men det är ändå som att det skiftar lite åt rätt håll. Jag gör mer av det jag vill och planerar. Det är motigt fortfarande, men känslan av att det är hopplöst och inte spejar någon roll finns inte där som innan. Jag har sökt flera jobb. Skitjobbigt, men jag har gjort det innan deadline. Jag fixade en present till L och gick länge i dagsljus. Jag har känslan av att vara ovanpå allt igen, istället för att det är ovanpå mig. Sen är det fortfarande så frestande att göra som vanligt och sova/netflixa bort tiden, men det har i alla fall kommit en liten spricka i den känslan.

När det faller på plats

Det är något märkligt med sömnen nu. Jag hittade en halv karta Atarax, och då bara släppte det av sig självt. Sovit långa nätter som börjat senast vid midnatt, inte när det är nästan morgon. Igår sov jag mellan 23 och 15. I natt mellan 23 och 11. Nu strax läggdags igen och jag är faktiskt trött. Jag tror att jag kommer sova i natt också, utan tabletter, utan nattvak. Och jag tror att jag kommer vakna, gå upp, ta en dusch och äta frukost. Sen tror jag att jag kommer packa datorn och arkeologiartiklarna och gå till biblioteket. För första gången på så länge tror jag faktiskt det! För idag gjorde jag allt det, långsamt och smärtsamt men jag gjorde det. Jag lämnade tillbaka böcker, tittade in i Kitchen Times butik och gick upp till Karin Boye. Satte mig och skrev en jobbansökan. Gick ett kort varv på stan, handlade, ringde pappa, lagade mat. Åt mat framför Mandelmanns på TV. Och nu är det kväll och jag är trött, och med en känsla av tillfredsställelse i magen som det var längesen jag kände. Så jag vill göra det imorgon också, på riktigt, inte bara som jag känner att jag borde eller måste. Vill. Så skönt!

Regnet smattrat mot plåttaket och änderna i ån och kajorna på taken härjar. Jag tänker att jag borde få fatt i mig själv igen. Jag vill men orkar inte, som vanligt. Fast, vill jag ens? Är det bara som jag säger, ett mantra jag har skapat under åren? ”Jag skulle ju så gärna vilja, men det är ju så motigt.” Borde inte riktig ärlig vilja stå emot motigheten?

Idag satt jag och försökte förklara igen för Majlinda och för en arbetsterapeut och jag kände bara att vilken hopplös personlighet jag har ändå. Hur kan jag glömma bort, ignorera och skjuta ifrån mig sånt som känns jobbigt? Hur kan jag om och om igen välja fel, det jag vet är fel, välja bakåt istället för framåt och sedan igen sitta i ångest och ångra mig. Igen och igen. Hur kan stundens önskan igen och igen ta över när jag vet att det kommer att göra allt värre, att det egentligen inte alls är vad jag vill?

Hur kan jag när jag vet vad jag behöver göra, vad jag mår bättre av, bara låta bli att göra det? Hur kan jag stå ut med all tid som försvinner, allt liv som känns så olevt, bara för att det är skönt i stunden att sova bort en dag i varm säng? Jag förstår ärligt inte och det gör mig så arg och frustrerad i efterhand. Jag kan inte förklara.

Livet just nu känns som ett flerfrontskrig och jag är så trött. Så trött.

Gråfredag

Efter tre och en halv timmes sömn cyklade jag i blåst och snöblandat regn till Psykiatrins Hus. Träffade min läkare, den enda människan i världen vars finlandssvenska inte är mjuk och mysig utan hård och stickig. Ifrågasättanden och kommentarer som nästan, men inte riktigt, är ungefär ”Ryck upp dig”.

På hemvägen hämtade jag upp traderaköp från den lilla videobutiken med de kassa öppettiderna. En västgötsk bindmössa var bra plåster på de själsliga såren. Och dessutom objektiv till kameran. Jag fotade krukväxter och hade roligt, men jag begriper ju absolut ingenting av vad jag gör. Men jag ska lära mig!

Och jag har hållit mig vaken hela dagen och nu är jag normaltrött i normaltid. Halv elva och det är dags att borsta tänderna och gå till sängs. Fem timmar tidigare än jag somnat hittills den här veckan. Känns ändå lite hoppfullt?

Mönster

Att bryta mönster och vanor är svårt. Mycket är osynligt, jag bara upprepar det dag efter dag utan att egentligen lägga märke till det. Det finns förändringar jag vill göra, listor jag har i huvudet, men det blir så stort och mycket så fort när jag börjar tänka på det. Stort och omöjligt. Att välja var jag ska börja, att faktiskt börja, och sedan att fortsätta, så svårt! Att falla tillbaka i bekvämelse och vanor, så lätt. Som att somna om i sin sovgrop efter att väckarklockan ringt.

Jag tror att det allra viktigaste jag kan göra för mig själv är att ge mig tillbaka dagen och allra helst också morgonen. De här dagarna när jag vaknar på eftermiddagen och inte går upp förrän på kvällen blir sällan bra. De ger sällan en känsla av lugn och tillfredställelse. En dag utan dagsljus är inte en bra dag. Särskilt inte såhär års när jag har så lätt för att gå i ide. Och om jag ger mig själv hela dagar får jag ju så mycket mera tid att fylla (det är väl det som skrämmer och gör det svårt också) och tid att göra mer som jag vill och mår bra av.

Nattångest

Hjärtat slår dubbla slag och andningen kommer stötvis. Rygg, axlar, nacke, armar och käkar spända. Benen också, tårna gör ont att räta ut. Jag skakar, mår illa. Händerna och fötterna iskalla. Naglarna i handflatorna.

Det ljusnar ute, men det är två timmar kvar till soluppgången fortfarande. Ångestdämpande i kroppen, men det går så långsamt. Försöker skriva bort tiden det tar innan musklerna börjar slappna av. Så mycket tid och liv som försvinner i den här kampen mot något jag inte förstår och inte kan se. Vad är det en reaktion på? Varför den här natten, men inte förra?

Vårens upp och ned

Våren är full av så mycket spirande och pepp. Internet är fullt av blommor i motljus. Och det är ju vackert och fantastiskt och jag är helt för. Men jag är också ganska grå och ledsen och opeppig och väldigt ospirande. Jag är ganska ensam, särskilt i jämförelse med folk som går hand i hand i solen. Jag tror att alla jag ser är på dejt. Jag tror att alla är lyckliga och nykära. Jag tror att alla dricker drinkar och rosévin på uteserveringar med sina nära vänner. Och jag hatar den här bittra tankespiralen. Den låter mig inte känna och vara glad över allt bra, den fokuserar bara på det dåliga och den jämför, men utan fakta. Igår var jag på bal med min fina och duktiga kör. Vi gjorde två jättebra sjungningar, åt god och trevlig middag, och jag dansade lindy med E. Det var jättefint. Men det var inte soligt motljus, för det regnade. Och det regnar idag. Och det är lite skönt, för då får jag sitta inne och sticka och titta på serier och det är precis vad jag vill göra idag.