Arkeologiångesten

Jag sitter och försöker strukturera upp allt det som ska göras i arkeologikursen. Det är mycket. Många artiklar, många sidor. Ångesten kommer på en gång. Tårar och kort andning, spänd i hela kroppen. Jag vill göra en plan, med tydliga små steg. Så att jag vet att jag hinner och har koll på allt det som ska göras. Inga överraskningar. Men fokusfönstret är så kort, jag kan inte fokusera och planera med all ångest. Det är svårare och jobbigare än jag trodde och vill att det ska vara. Går det ens? Kan jag leva såhär i flera månader? Eller, det gör jag ju ändå. Jag har ju ångest över arkeologin vare sig jag jobbar med den eller inte. Plus allt det andra. Maten jag inte äter, dagsljuset jag aldrig ser, träningen jag aldrig gör, vännerna jag aldrig träffar.

Annonser

Och så verkligheten…

Okej, det gick inte så smidigt som jag ville. Men det är ändå som att det skiftar lite åt rätt håll. Jag gör mer av det jag vill och planerar. Det är motigt fortfarande, men känslan av att det är hopplöst och inte spejar någon roll finns inte där som innan. Jag har sökt flera jobb. Skitjobbigt, men jag har gjort det innan deadline. Jag fixade en present till L och gick länge i dagsljus. Jag har känslan av att vara ovanpå allt igen, istället för att det är ovanpå mig. Sen är det fortfarande så frestande att göra som vanligt och sova/netflixa bort tiden, men det har i alla fall kommit en liten spricka i den känslan.

När det faller på plats

Det är något märkligt med sömnen nu. Jag hittade en halv karta Atarax, och då bara släppte det av sig självt. Sovit långa nätter som börjat senast vid midnatt, inte när det är nästan morgon. Igår sov jag mellan 23 och 15. I natt mellan 23 och 11. Nu strax läggdags igen och jag är faktiskt trött. Jag tror att jag kommer sova i natt också, utan tabletter, utan nattvak. Och jag tror att jag kommer vakna, gå upp, ta en dusch och äta frukost. Sen tror jag att jag kommer packa datorn och arkeologiartiklarna och gå till biblioteket. För första gången på så länge tror jag faktiskt det! För idag gjorde jag allt det, långsamt och smärtsamt men jag gjorde det. Jag lämnade tillbaka böcker, tittade in i Kitchen Times butik och gick upp till Karin Boye. Satte mig och skrev en jobbansökan. Gick ett kort varv på stan, handlade, ringde pappa, lagade mat. Åt mat framför Mandelmanns på TV. Och nu är det kväll och jag är trött, och med en känsla av tillfredsställelse i magen som det var längesen jag kände. Så jag vill göra det imorgon också, på riktigt, inte bara som jag känner att jag borde eller måste. Vill. Så skönt!

Jag är Skandinavia

Igår var jag på teater ute på Gamla Uppsala museum. Det krävdes en del för att åka ut dit själv, men det gick mycket bättre än jag trott. Mysig bussresa med Historiepoddens avsnitt om Coco Chanel, otippat ämne för Daniel. Museet som ensamt lyste ur takfönstren i snöbål skymning. Det var fint. Samma doft inne på museet. Och sen lite antiklimax när det bara var D som jag känner sedan tidigare som var där. Lite lättnad, men det hade också varit skönt att ha träffat de andra bara för att se att det gick. Lämna lite ångest bakom mig och gå framåt. Men tröskeln har absolut sjunkit! Jag ser lite fram emot att cykla ut dit och gå omkring i vår, se på backsipporna.

Föreställningen var bra, men lite ojämn. Och inte tillräckligt djupgående, tyckte jag. Jag uppskattade musiken, jojken var superhäftig! Jämförelserna av nordisk och samisk mytologi var intressanta, det hade jag gärna haft mer fokus på. Historierna om samekvinnorna som skidade till Uppsala för att be om lov att frälsa Sapmi var fascinerande, men lite grunda. Varför ville de det? Hur hade de kommit i kontakt med kristendomen? Hur togs missionen emot i Sapmi? Nyhetsinslagen och tidningsläsningen tyckte jag inte gav så mycket alls, särskilt inte projektionen i taket, den gjorde ont att titta på. Stycket med drottning Margareta var roligt, och visade på attityden mot okristnade folk i allmänhet och samerna i synnerhet. Det hade gärna också fått kommenteras mer. Jag hade också gärna sett mer dialog än monolog, även om monologerna var jättebra. Hur som var det intressant och roligt att se!

Också en önskan

En lång pratig dag, högt och lågt. Mest högt. Jag känner mig påfylld och lite mer jordad. Jag kommer att sakna S när hon flyttar, som jag har saknat henne nu när hon bott nära men ingen av oss riktigt orkat gå utanför våra bubblor och ses. Jag är tacksam för den här känslan av att ha hittat lite närmre precis innan hon flyttar, jag hoppas att det ska göra steget kortare att ses sen.

Jag vill vårda mina vänskaper mer, ge dem mer tid och engagemang. Boka in fler träffar, mer prat, fler utflykter.

Önskelista

Sol, snö och rimfrost.

Nystädat hem, alla kartongerna uppackade, syhörnet färdigfixat.

Sittplats, litet bord och bättre krokar i hallen.

Ro och inspiration att sy igen.

Inlämnade arkeologiuppgifter och en utgrävning på Gotland.

Sommar på lotten, grön och blommig.

Österlen, havet och bokarna.

 

Längre än så sträcker sig inte tanken just nu, gott så.

 

Regnet smattrat mot plåttaket och änderna i ån och kajorna på taken härjar. Jag tänker att jag borde få fatt i mig själv igen. Jag vill men orkar inte, som vanligt. Fast, vill jag ens? Är det bara som jag säger, ett mantra jag har skapat under åren? ”Jag skulle ju så gärna vilja, men det är ju så motigt.” Borde inte riktig ärlig vilja stå emot motigheten?

Idag satt jag och försökte förklara igen för Majlinda och för en arbetsterapeut och jag kände bara att vilken hopplös personlighet jag har ändå. Hur kan jag glömma bort, ignorera och skjuta ifrån mig sånt som känns jobbigt? Hur kan jag om och om igen välja fel, det jag vet är fel, välja bakåt istället för framåt och sedan igen sitta i ångest och ångra mig. Igen och igen. Hur kan stundens önskan igen och igen ta över när jag vet att det kommer att göra allt värre, att det egentligen inte alls är vad jag vill?

Hur kan jag när jag vet vad jag behöver göra, vad jag mår bättre av, bara låta bli att göra det? Hur kan jag stå ut med all tid som försvinner, allt liv som känns så olevt, bara för att det är skönt i stunden att sova bort en dag i varm säng? Jag förstår ärligt inte och det gör mig så arg och frustrerad i efterhand. Jag kan inte förklara.

Livet just nu känns som ett flerfrontskrig och jag är så trött. Så trött.