Också en önskan

En lång pratig dag, högt och lågt. Mest högt. Jag känner mig påfylld och lite mer jordad. Jag kommer att sakna S när hon flyttar, som jag har saknat henne nu när hon bott nära men ingen av oss riktigt orkat gå utanför våra bubblor och ses. Jag är tacksam för den här känslan av att ha hittat lite närmre precis innan hon flyttar, jag hoppas att det ska göra steget kortare att ses sen.

Jag vill vårda mina vänskaper mer, ge dem mer tid och engagemang. Boka in fler träffar, mer prat, fler utflykter.

Önskelista

Sol, snö och rimfrost.

Nystädat hem, alla kartongerna uppackade, syhörnet färdigfixat.

Sittplats, litet bord och bättre krokar i hallen.

Ro och inspiration att sy igen.

Inlämnade arkeologiuppgifter och en utgrävning på Gotland.

Sommar på lotten, grön och blommig.

Österlen, havet och bokarna.

 

Längre än så sträcker sig inte tanken just nu, gott så.

 

Regnet smattrat mot plåttaket och änderna i ån och kajorna på taken härjar. Jag tänker att jag borde få fatt i mig själv igen. Jag vill men orkar inte, som vanligt. Fast, vill jag ens? Är det bara som jag säger, ett mantra jag har skapat under åren? ”Jag skulle ju så gärna vilja, men det är ju så motigt.” Borde inte riktig ärlig vilja stå emot motigheten?

Idag satt jag och försökte förklara igen för Majlinda och för en arbetsterapeut och jag kände bara att vilken hopplös personlighet jag har ändå. Hur kan jag glömma bort, ignorera och skjuta ifrån mig sånt som känns jobbigt? Hur kan jag om och om igen välja fel, det jag vet är fel, välja bakåt istället för framåt och sedan igen sitta i ångest och ångra mig. Igen och igen. Hur kan stundens önskan igen och igen ta över när jag vet att det kommer att göra allt värre, att det egentligen inte alls är vad jag vill?

Hur kan jag när jag vet vad jag behöver göra, vad jag mår bättre av, bara låta bli att göra det? Hur kan jag stå ut med all tid som försvinner, allt liv som känns så olevt, bara för att det är skönt i stunden att sova bort en dag i varm säng? Jag förstår ärligt inte och det gör mig så arg och frustrerad i efterhand. Jag kan inte förklara.

Livet just nu känns som ett flerfrontskrig och jag är så trött. Så trött.

Gråfredag

Efter tre och en halv timmes sömn cyklade jag i blåst och snöblandat regn till Psykiatrins Hus. Träffade min läkare, den enda människan i världen vars finlandssvenska inte är mjuk och mysig utan hård och stickig. Ifrågasättanden och kommentarer som nästan, men inte riktigt, är ungefär ”Ryck upp dig”.

På hemvägen hämtade jag upp traderaköp från den lilla videobutiken med de kassa öppettiderna. En västgötsk bindmössa var bra plåster på de själsliga såren. Och dessutom objektiv till kameran. Jag fotade krukväxter och hade roligt, men jag begriper ju absolut ingenting av vad jag gör. Men jag ska lära mig!

Och jag har hållit mig vaken hela dagen och nu är jag normaltrött i normaltid. Halv elva och det är dags att borsta tänderna och gå till sängs. Fem timmar tidigare än jag somnat hittills den här veckan. Känns ändå lite hoppfullt?

Gråvädersdrömmar

Det är grått och töväder och jag har mensvärk. Februari när det är som sämst. Tidigare i veckan var det glittersnö och ett par minusgrader, sol och blå himmel. Februari när det är som bäst. Tvära kast, konstigt nog är jag ändå lite gladare idag tror jag. Men jag drömmer om annat, alltid om annat. Idag är det ett litet hus på landet. Rött, med snickarglädje, gärna en punschveranda. Såpgolv och en gjutjärnsspis i köket. Linoljemålad trapp och små mysiga rum på övervåningen. Ett där symaskinen står redo att användas. Pelargoner och ljusa gardiner. Idyll idyll idyll. Och trädgård, egentligen är det mest trädgården jag drömmer om nu. Trädgårdsland, bärbuskar, rabatter. Höns! Fruktträd och ett växthus. En plats att kunna ta i på, att kunna arbeta på. Gräva, räfsa, bygga, greja. Smutsigt jobb. Och en katt som sällskap och ett varmt kök att ta en fika i.

Mönster

Att bryta mönster och vanor är svårt. Mycket är osynligt, jag bara upprepar det dag efter dag utan att egentligen lägga märke till det. Det finns förändringar jag vill göra, listor jag har i huvudet, men det blir så stort och mycket så fort när jag börjar tänka på det. Stort och omöjligt. Att välja var jag ska börja, att faktiskt börja, och sedan att fortsätta, så svårt! Att falla tillbaka i bekvämelse och vanor, så lätt. Som att somna om i sin sovgrop efter att väckarklockan ringt.

Jag tror att det allra viktigaste jag kan göra för mig själv är att ge mig tillbaka dagen och allra helst också morgonen. De här dagarna när jag vaknar på eftermiddagen och inte går upp förrän på kvällen blir sällan bra. De ger sällan en känsla av lugn och tillfredställelse. En dag utan dagsljus är inte en bra dag. Särskilt inte såhär års när jag har så lätt för att gå i ide. Och om jag ger mig själv hela dagar får jag ju så mycket mera tid att fylla (det är väl det som skrämmer och gör det svårt också) och tid att göra mer som jag vill och mår bra av.

Nattångest

Hjärtat slår dubbla slag och andningen kommer stötvis. Rygg, axlar, nacke, armar och käkar spända. Benen också, tårna gör ont att räta ut. Jag skakar, mår illa. Händerna och fötterna iskalla. Naglarna i handflatorna.

Det ljusnar ute, men det är två timmar kvar till soluppgången fortfarande. Ångestdämpande i kroppen, men det går så långsamt. Försöker skriva bort tiden det tar innan musklerna börjar slappna av. Så mycket tid och liv som försvinner i den här kampen mot något jag inte förstår och inte kan se. Vad är det en reaktion på? Varför den här natten, men inte förra?