När en släpat sig ur sängen och in i duschen, och sedan satt upp håret och packat klänningen i påse, kan en helt oväntat ha en riktigt trevlig kväll på Körkonventets högtidsmiddag. Fast det är aslarvigt att ta på sig högtidsdräkt för att äta middag ihop.
En kan också cykla genom en fantastiskt vårvackert Uppsala och känna att livet är rätt så fint ändå, för att sedan vilja gråta och gömma sig och försvinna. För det är inte så fint som jag vill att det ska vara. Det finns ingen att dela det fina med. Ingen att hålla i handen, ingen att leva i våren med. Det finns människor jag älskar, som jag är oändligt tacksam över. Men de räcker inte. Faktiskt inte. För de har alla någon annan att hålla i handen, i sina armar. Någon som de upplever våren med. Och jag får låna dem ibland och det är fint, men jag har ingen egen. Och jag vill ha en egen.
När jag kom hem ikväll hade jag velat ramla in i en famn, kysst ett vackert ansikte, berättat om min kväll. Klätt av mig, lagt mig i en sval säng och pratat och skrattat och älskat. Istället sitter jag med gråten i ögonen och ångesten i halsen och bröstet och vill inte lägga mig i min svala säng ensam. För jag kommer inte vilja somna, och imorgon kommer jag inte vilja vakna och kliva upp. Världen utanför är rå och inte min. Trots att det är maj, och vackert så det är smärtsamt att se på.
tankeskrammel 